Historia

De första maorierna, landets ursprungsbefolkning, anlände till Nya Zeeland för ca 1000 år sedan. Man tror att det var en polynesisk upptäcktsresande vid namn Kupe som landsteg på ön, men sedan återvände till sitt hemland. Det dröjde 400 år innan en större skara människor med hjälp av Kupes bevarade anvisningar återigen hittade till landet. Det finns olika åsikter om hur länge sen polyneserna, alltså maoriernas förfäder, de bosatte sig på Nya Zeeland. Vissa hävdar att de anlände redan för 2000 år sedan. Allämnt vedertaget är dock att de förde med sig djur och växter , tex jams. 1642, efter att holländarna upptäckt Australien och Tasmanien, begav sig Abel Tasman mot Nya Zeeland och hade för avsikt att landstiga vid det som idag kallas Golden Bay. Tasman möttes dock av fientliga maorier som gick till attack mot sjömännen, vilket ledde till att holländarna 1643 lämnade ön utan närmare ha utforskat denna. Det dröjde sedan mer än 100 år innan ytterligare européer anlände. James Cook, som även landstigit i Australien, siktade 1769 Nya Zeeland kust från sitt välrustade skepp Endeavour. Man dokumenterade landets flora och fauna samtidigt som man kartlade mycket av kusten. Cook skulle komma att göra tre besök till landet och gjorde tidigt anspråk på att landet skulle tas i Englands besittning. Även fransmännen gjorde seglatser till landet, dock utan att känna till att engelsmännen även befann sig där. Fler européer kom så småningom till Nya Zeeland, men få stannade permanent. När de eftertraktansvärda naturtillgångarna så som till exempel timmer, sälar och valar började minska drog sig även människorna tillbaka till sina hemländer. I och med européernas intåg påverkades även ursprungsbefolkningen, maorierna. Sjukdomar som anlänt med immigranterna drabbade flertalet invånare och försäljningen av vapen till maorierna ledde till att stamkrig utbröt och de olika territorium ändrades och ursprungsbefolkningen minskade med ca 20 000 människor.

En faktor som radikalt påverkade var dessutom att man försökte införa kristendomen till ön och 1840 hade den kristna religionen fått starkt fäste i landet. Oron och laglösheten hade vid denna tidpunkt ökat och för att få ordning skrevs det så kallade Waitangifördraget som skulle ge maorierna samma rättigheter och privilegier som de brittiska medborgarna. Det fanns dock två olika versioner av fördraget, en engelsk och en maorisk, vilka hade olika innebörder. Detta orsakade till en början dock inte några större problem eller kontroverser. 1860 bröt däremot det Nya Zeeländska kriget ut, en följd av meningsskilaktigheter vid försäljning av en viss bit mark då stammen i fråga ansåg att den hövding som skulle sälja marken inte hade rätt till det. Kriget pågick i flera år och under mitten av 1860-talet slogs ca 5000 maorikrigare mot ca 20 000 brittiska trupper samt de maorier som inte stog på stammens sida. Trots de ojämna oddsen gav maorierna britterna stort motstånd vilket är anmärkningsvärt med tanke på att inte alla stammar stred och var enade i kampen mot nybyggarna. Engelsmännen var dock fler och mer och mer mark såldes till dem, mer eller minder under tvång. Totalt konfiskerades 12 000 kvadratkilometer mark av regeringen och i vissa fall gavs den till ”vänliga stammar” i landet eller till nybyggare. Detta har senare, i nutid, blivit föremål för diskussion då maorier hävdat sin rätt marken enligt vad som står i den tidigare nämnda Waitangifördraget.

Under senare delen av 1800-talet började en ekonomisk positiv utveckling för Nya Zeeland. Guldfyndsmöjligheter, utbyggnad av järnvägsnätet, telegraflinjer, ullhandel och ökad immigration bidrog till att stärka ekonomi och folkmängden fördubblades under 1870-talet. Landet blev dessutom omtalat för sitt nytänkade, både inom teknologi och politik. Några ypperliga expempel är att Nya Zeeland så tidigt som 1896 gav kvinnor rösträtt samt 1898 införde behovsprövad ålderspension.

Under första världskriget bildade Nya Zeeländarna tillsammans med australiensarna Australian and New Zeeland Army Corps och fick bl.a i uppdrag att strida mot turkarna på Gallipollihalvön vilket ledde till att tusentals soldater stupade. Landet led stora förluster under kriget då 16 697 stupade och 41 262 sårades av de totalt 110 00 trupper som skickades. För att hedra de uppoffringar som soldaterna gjorde firar man den 25 april Ansac Day. Mellankrigstiden var till en början en god ekonomisk tid för Nya Zeeland, men som så många andra länder drabbades ön av depressionen på 30-talet. När sedan andra världskriget startade var det ingen tvekan om vilken sida stod och än en gång drog nya zeeländska soldater ut i krig. Denna gång skickades en stor majoritet av dessa till Kreta, Mellanöstern och Italien. Under kriget stärktes även banden mellan Nya Zeeland och USA. Många amerikanska soldater tillbringade tid i Nya Zeeland under kriget och flera av dem gifte sig med nya zeeländare. 1951 formade Nya Zeeland, Australien och USA militärpakten ANZUS.

Nya Zeeland som till en början förlade mer än hälften av sina exportvaror till Storbritannien, men detta ändrades i och med att dessa gick med i EU på 70-talet. Man började då att exportera till fler och fler länder, bl.a Asien som idag är en av de tio viktigaste länderna som Nya Zeeland bedriver handel med. På 90-talet utgjorde handeln med Storbritannien endast sex procent av Nya Zeelands exportindustri.

1985 upphävde USA militärpakten ANZUS, till stor del pga att Nya Zeeland som alltid drivit en stark politik gentemot kärnvapen, förbjöd kärnvapenbestyckade fartyg att anlägga i landets hamnar.

Man kan lätt säga att Nya Zeeland är ett variationernas land på alla sätt och vis. På senare år har även flertalet asiater utvandrat till landet och bidragit till det mångkulturella samhället i Nya Zeeland.