Stonehenge

Stonehenge är ett av Englands mest kända landmärken och besöks av mängder av turister varje år. Stensättningen hittar man i sydvästra England, nära Amesbury i Wiltshire, ungefär 13 km nordväst om Salisbury. Spekulationerna om vad stenarnas egentliga syfte var har varit många och man vet än idag ej exakt vad de användes till. En vanlig teori är att människor samlades på platsen och ärade och tillbad hedniska gudar. Vissa hävdar att det har använts som ett slags astronomiskt observatorium medan andra tror att det är en gravsättning. Även om det idag finns en mängd olika teorier har man faktiskt konstaterat att monumentet är riktat åt nordost och att de som byggde verket har fäst en särskild betydelse vid solstånd- och dagjämningspunkter, något som med största sannolikhet inte gjordes av misstag. Den mäktiga stenringen symboliserar verkligen mystik, styrka och hängivenhet från en svunnen tid och era.

Byggnadsprocessen i korta drag

Diket

Från början bestod Stonehenge endast av ett byggt dike och bank. Man tror att detta byggdes för ca 5000 år sedan. Troligen grävdes diket med hjälp av verktyg gjorda av hjorthorn och träredskap. Det underliggande skiktet lossades och skyfflades bort med skulderblad från boskap. Man samlade sedan jorden i korgar och bar bort detta.

Inre ringen

Omkring 2000 f. Kr blev den inre cirkeln, med så kallade blåstenar, byggd. Anmärkningsvärt är att denna blåaktiga stensort ej fanns att hitta i närområde, utan fraktades från Prescellybergen, som ligger ca 39 mil från platsen, i sydvästra Wales. Stenarna vägde ungefär 4 ton vardera och omkring 80 stycken användes totalt till den inre cirkeln. Med tanke på detta och hur långt de fick frakta stenarna kan man undra över hur det egentligen gick till. Man spekulerar idag om att stenarna drogs på en rullanordning och släde från bergen till kusten. Där lastades de på flottar, pråmar eller båtar och skeppades längs Wales södra kust. Färden fortsatte sedan längs floden Avon fram till dagens Frome i Somerset. Härifrån använde man återigen landsvägen ca 10 km till en plats i närheten av Warminster i Wiltshire. För att slutligen komma till Salisbury tog man sig återigen via en flod (Wylye) och ytterligare en bit på land då man ännu en gång fick dra stenarna fram till Salisburyslätten.

Yttre ringen

De gigantiska stenarna i den yttre ringen väger så mycket som ca 50 ton vardera. Dessa transporterades från Marlsborough Downs, ungefär 3,2 mil norrut. Att flytta stenarna var inget lätt projekt och vid den brantaste delen, vid Redhorn Hill, uppskattar man att minst 600 män behövdes för att rulla stenen. Väl på plats gjordes de massiva stenarna i ordning för att kunna stödja de mindre stenöverstyckena mellan sig längs topparna. När de sedan var färdiga drogs de till den plats man gjort i ordning, med ena änden precis över det grävda hålet. Med hjälp av långa spakar lutade man upp stenen tills gravitationen gjorde att den gled ned i hålet. För att få stenen att stå helt rakt användes rep för att dra den till exakt det läge den skulle ha och sedan fylldes resten av hålets tomrumme med småsten och jord för att stabilisera konstruktionen. Spakarna som tidigare använts sänktes även de ned ytterligare och fästes med hjälp av fogar och bidrog till att hålla stenen upprätt. Den yttre cirkeln blev ca 30 meter i diameter och man tror att den och således hela Stonehenge färdigställdes ungefär 1500 f.Kr.

Mysterium och antaganden

Man kan ju fråga sig vilka som egentligen byggde cirklarna. Detta är än idag faktiskt inte helt fastslaget, men även om det är många olika grupperingar som nyttjat platsen genom historien, är en av de vanligaste antagandena att det var druider som ursprungligen begagnande sig av stencirkeln. Romerska texter berättar om keltiska prästerskap som fanns i landet vid romarrikets första intåg i landet. Man har dock konstaterat att stenarna redan hade stått i tusentals år innan romartiden och redan var förvittrade då detta dokumenterades. Ytterligare en sak att ha i åtanke var att druiderna oftast genomförde sina riter mässor i naturliga tempel, till exempel skogstempel.

I mitten av ringarna har det även funnits mycket mindre stenar. En av de som i nuläget finns kvar av dessa är en 4,6 meter lång liggande sten, vilken av många anses ha varit ett slags altare. Följer man öppningen från stensättningen går en väg, som en bit utanför ringen leder till en ensam sten. Man har kunnat konstatera att man för 3500 sedan, vid tidpunkten för sommarsolståndet, för ett ögonblick kunde se solen till vänster om den ensamma stenen då man stod i mitten av ringen, vid altarstenen. Detta är inte möjligt idag då jordaxelns läge har ändrat sig i förhållande till solen, detta hindrar dock inte folk från att samlas på Stonehenges omgivande slätter kring tiden för sommarsolståndet, precis som förr.

Tidens tand har inte varit skonsam mot monumentet. Stenarna har utsatts för mycket slitage och en större motorväg som ligger endast 100 yards från platsen samt de kiosker, parkeringsplatser och souvenirshopar som har byggts i närområdet har bidragit till söndervittringen. 1978 beslöt man att avgränsa det närmaste området för besökare för att minska påfrestningen för monumentet, vilket innebär att man som turist idag ej kan gå omkring inne i stencirklarna. Organisationen English Heritage arbetar starkt för att bl.a bevara och restaurera Stonehenge till sin forna glans och på så sätt ge fler chansen att beskåda en av de mest magiska och sägenomspunna platserna på jorden.