Akropolis i Aten

Det antika Aten (Athen) kallas än idag ofta för ”Den västerländska kulturens vagga”. Redan under förkristen tid var staden en metropol och ett stort centrum. Alla bodde i antikens Aten: Diktare, filosofer, vetenskapsmän, politiker, tänkare, byggmästare, arkitekter, konstnärer, bildhuggare och musiker. En framstående företrädare bland dessa var Perikles. Han hade sedan länge gjort sig ett namn som politiker, och betraktades som Greklands främste statsman, när han genom att bygga det på långt håll synliga templet på Akropolis ville skapa något som representerade demokratin och friheten. Genom Akropolis ville Perikles åstadkomma en symbol för medmänsklighet och civilisation.

Av alla akropolis i antikens Grekland är Akropolis i Aten den mest välkända. Allt eftersom städerna växte utvecklades akropolerna till centrala befästningar där skatter och vissa stadskvarter fanns. Om en stad utsattes för angrepp kunde invånarna fly in i akropolen, som var byggd för att motstå angrepp. Sedan perserna under Xerxes år 488 f. Kr hade förstört Atens äldsta delar beslöt sig Perikles för att bygga upp området på nytt. På den ungefär 156 meter höga klippan ovanför staden har ruinerna efter de mellan 467 och 406 före vår tideräkning byggda tempelanläggningarna, däribland byggnaderna Propyleerna, Erechtheion, Niketemplet och Parthenon, i vilken en staty av gudinnan Athena fanns, bevarats genom århundradena.

Perikles förverkligade sin vision, där han ville ge Aten ett nytt andligt och väl synligt centrum. Ett centrum som skulle bli Greklands mittpunkt, till och med för hela grekiska världsriket. På Akropolis i Aten skulle hans tempel Parthenon resas. För att bygga den praktfulla byggnaden anställde Perikles de bästa byggmästarna och gav Fidias, Atens kanske mest berömde bildhuggare, i uppgift att skapa templets utsmyckning.

Perikles och byggmästarna Fidias, Iktinos och Kallikrates skapade ett helt nytt koncept för anläggningen. Propyleerna av arkitekten Mnesikles, den storartade entrén ovanför ingångsrampen och Athenas tempel, anläggningens huvudtempel med helgedomen med ett porträtt av Pallas Athena, byggdes helt nya. Byggmästarna använde spillrorna efter det gamla templet på stadsbergets norra del för att skapa en ny platå. Denna användes som grund för det nya templet.

Huvudaltaret ligger ungefär på den plats där det ursprungliga templet låg. Här utfördes under bar himmel offerhandlingarna under de panateniska festdagarna. Erechtheion är det tredje största templet i anläggningen. Det är vigt åt flera olika gudar. I sin östra del finns Athenas altare, i söder på något lägre höjd Poseidons altare. I kryptan under korhallen hyllas Erechtheus, Kekrops I, Poseidon och Butes.

Gudinnan Nikes helgedom, framför Propyleerna på stadsbergets norra del, är det minsta men mest graciösa templet i anläggningen. Det tillskrivs Kallikrates och byggdes senare än de andra templen, efter Perikles regeringstid och förmodligen mot dennes vilja. De panhellenistiska festspelen, som hölls en gång varje år till Athenas ära och som sammanförde hela den hellenistiska världen i Aten, fick här en arkitektonisk ram och en scen. Man tågade tvärs genom staden, från Dypilos, den stora stadsporten med fyra torn, vidare över Agora, det centrala torget, och till sist uppför den breda rampen till Akropolis. Offerdjuren släpades uppför rampen och genom Propyleerna till huvudaltaret.

Det mesta stod färdigt 438 f. Kr. Högt ovanför Aten förkunnade Parthenon Greklands glans och ära. Ursprungligen var Parthenon helt och hållet täckt av Fidias skulpturer, reliefer och ornament. Parthenon var ett av antikens största tempel, ett nästan perfekt byggnadsverk som markerade höjdpunkten för den klassiska grekiska perioden. Harmoni och klassiska linjer, det var med de medel som Perikles ville förtrolla Atenarna. Precis som Parthenon blev stadens centrum skulle hela Grekland får ett nytt centrum i Aten.

Perikles fick dock inte bara uppskattning för sina byggnationer. Många ansåg honom som en slösare som bara ville smycka ut sin stad. Byggarbetena slukade, för sin tid, enorma summor ur stadens finanser. Perikles var tvungen att ge efter för att inte riskera hela sitt projekt. Han insjuknade dock i pesten och dog omkring år 431 f. Kr, vilket gjorde att han aldrig fick se bygget helt färdigställt.

Tempelanläggningarna på Akropolis i Aten överlevde många århundraden utan att skades. Men 1687 angreps och belägrades Akropolis av venetianarna. Turkarna hade inrättat ett krutmagasin i Parthenon. En bombträff ledde till en explosion som orsakade stora skador. Tidens tand och ett stort antal skador under århundradenas lopp har påverkat Parthenon och de andra byggnaderna.

Att delar av de ursprungliga byggnaderna ändå har bevarats kan sägas vara den brittiske lorden Elgins förtjänst. Han hade nämnligen kring sekelskiftet 1800 i uppdrag att katalogisera reliefer och friser på templen. När fransmännen ryckte fram lät vetenskapsmannen såga loss ett stort antal figurer från marmormurarna och föra dem till London, där deras skönhet än idag kan beskådas av allmänheten på British Museum.