Guggenheimmuseet

Hilla von Rebay, som var konstsamlaren Solomon R. Guggenheims förvaltare, gav 1943 arkitekten Frank Lloyd Wright i uppdrag att bygga ett museum för den framstående industrimannens och konstälskarens samlingar. Guggenheim hade sedan tidigare ett Museum kallat Museum of Non-Objective Painting, som var överfullt. I det brev till Wright som Hilla von Rebay framförde idéen om ett nytt och magnifikt museum för Guggenheims samlingar skrev hon: ”I need a fighter, a lover of space, a tester and a wise man… I want a temple of spirit, a monument!”. Men den eftertraktade arkitekten visade sig inte vara imponerad, i alla fall inte till en början. Först efter långa samtal och diskussioner enades Hilla von Rebay, Solomon R. Guggenheim och Frank Lloyd Wright om en byggplats på Manhattan. Den tomt som valdes ut för museet ligger vid Femte avenyn, som löper längs östra sidan av Central Park, och i hörnet av 89:e gatan. Det var en plats som Wright kunde godta. Det nya museet skulle möjliggöra en symbios mellan arkitektur och natur: arkitektur, konst och natur i harmonisk samklang med det hektiska livet i en miljonstad.

Wright började planera den nya museibyggnaden, men inte förrän 1956 kunde Guggenheim-museet börja byggas, och invigningen ägde rum först 1959. Solomon R. Guggenheim, samlingens skapare och mecenaten för bygget, fick aldrig uppleva ens det första spadtaget då han dog 1949.

Guggenheimmuseet räknas idag som ett av världens mest berömda museer för modern konst. Men det är inte bara konstskatterna som är överväldigande. Framför allt är det den imponerande byggnaden som får konstälskare och arkitekter från hela världen att häpna. Byggnaden spränger alla konventioner. Wrights mästerverk liknar ett överdimensionerat snäckskal. Arkitekten ville förena natur och arkitektur och skapade en nästan organisk byggnad.

Inne i byggnaden vindlar en spiralformad ramp mot höjden. Wright skapade ett oförlikneligt stort rum, som tycks vara öppet på alla sidor. Utställningarna börjar alltid på högsta våningen och följer rampen nedåt. Kritiker anklagade Wright för att sätta konstverken i andra hand. Hans arkitektur överskuggar utställningsföremålens glans och sköt deras uttryck och unika egenskaper åt sidan. Wright försvarade sitt mästerverk mot kritiken: arkitektur och konst gick här in i en fulländad symbios, ett samspel i perfekt harmoni. Museet och konstverken i det har fått världsrykte.